f

oj vad jag har mycket att berätta för dig som jag
inte kan berätta, för du är på andra sidan jorden.

plus att jag vill träffa den här bögen snart, men det dröjer ju det också =)

jag känner inget hopp alls längre.
och de som vill skratta åt mina misslyckanden, mitt liv och åt mig får göra det.
jag vet vilka som finns där och stöttar mig.
hej då på ett tag, obestämd tid.

ikväll kom jag till insikt att jag ska döda den feta människan
som bor på insidan av min kropp. ja, jag menar det.
jag är ett riktigt fetto på insidan.
jag menar, i morse åt jag fattiga riddare med massa socker på.
hur jävla dum i huvudet är jag inte? hur kan man äta det ens.
jag är inte sån som äter sånt i vanliga fall.
varför har jag spårat ur så?
idag var jag så sugen på godis att jag nästan kunde börja gråta.
men sen slog jag mig själv, och tänkte att jag måste sluta med detta.
inte nog med att jag är dubbelt så sugen på godis nu, än resten av månaden.
ja, det är den perioden av månaden nu. det kommer bli hårt att bota
mitt sockerbegär. men det ska gå.

ska äta äpplena i min trädgård som godis.
ja, för det ska jag.

varför struntar man inte i vad folk säger? varför går alla ord och gnager i en,
och hur mycket man än intalar sig själv om att det är som jag tycker,
och inte som andra tycker?
börjar inse att jag nog tappat greppet igen.
som en liten högstadieelev som stryker längs de sjukhuslika väggarna.
nej, så illa har det aldrig varit tack gode gud.
men tänk de som var det, och är det. jag undrar vad de gör nu och vad de känner.
hatar de mig? hatade de mig? jag vet inte.
jag känner i alla fall ungefär som jag kände när jag var en ful liten sjua.
förutom att jag då var olyckligt kär i arvid som gick i nian. han var skitful,
men skitball. tyckte jag. ingen som nån annan nånsin skulle vara kär i.
förutom jag då. jag blev bara kär i fula killar. eller, nej killar som folk ansåg
vara fula, men som jag tyckte såg bra ut. så är det väl fortfarande.
men jag har inte varit kär på 2 år. det är helt sjukt. inte ens lite.
just i detta nu är det 2 år sedan jag var kär i någon. och inte olyckligt alltså.
förut var det så himla lätt att falla för någon. men på sätt och vis är det skönt.
eftersom kärlek sällan blir besvarad. vet inte om det beror på nåt
kedjebrev jag struntade i att skicka vidare, som gav mig 10 års otur i kärlek,
eller om det bara är att jag bor på fel ställe med fel sorts män.
jag tror att jag blivit kär/förälskad i alla som det går att bli det i nu,
nu är alla slut.

vilken tur att jag drar.

inte nog med att jag är förkyld, utan min hund har knockat min näsa idag.
det rann blod från båda näsborrarna, och jag tror jag svimmade till för 2 sekunder
när jag såg blodet. oj vad det känns som de högre makterna hatar mig
mer och mer för varje dag som går. fniss.

okej, helvetet har hittat till mitt rum igen.
jag är inte den bästa på att städa, men det ser inte lika förjävligt ut
som i mitt förra rum. vaknade 06.45 helt av mig själv, vilket jag aldrig gör annars.
vad ser jag om inte en groteskt stor spindel på väggen 5 cm från mitt ansikte.
jag har slutat bli rädd för de äckliga jävelskapen, utan bara förbannad.
jag vet inte hur det går till att jag vaknar av det, men det har som sagt hänt fler
än 5 gånger nu. vaknat av att en stor spindel varit vid/i sängen.
värst är ju honorna, som är så stora som en hmm, pingisboll? nej större till och med.
jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, nu när jag bytt rum för att de inte ska störa mig.
på min brors rum har det aldrig påträffats några spindlar, någonsin.
han håller dessutom på att möblera om nu och har inte upptäckt en enda.
varför förföljer de mig?

själv har jag börjat insé att det kanske är mitt skyddsdjur. men vem vill ha det egentligen?
min mammas vän sa att det helt klart är min bortgångna morfar som
uppenbarar sig gång på gång. men varför i detta vedervärdiga kreatur?
han älskade ju mig så mycket och jag honom, så han kan väl inte vara så elak
att han kommer för att skrämma mig på det sättet?
det hade ju varit helt sjukt.

allting är hopplöst, jag får leva med spindlar som verkar avguda mig.

jag har badat i havet 1 gång i år och det känns INTE ok.
såg bilder på folk som badar.
jag vill också bada.

helvetes höst, som jag mot all förmodan ändå önskat skall komma nu.
helvetes mig.

dagarna ser likadana ut för den arbetssökande människan.
ställa klockan på halv 11, snooza till halv 12.
upp och äta frukost, kolla på tv (läs: xena krigarprinsessan & våra värsta år,
och i VÄRSTA fall tv-shop).
varför fastnar man alltid framför tv-shop. jag förbannar er heidi klum och
vanessa williams att ni gör så att man inte kan slita sig där ifrån.
gud vilken sorglig människa jag är.
sedan sätter man sig vid datorn lite, kollar facebook och kanske bilddagboken.
där har inte hänt speciellt mycket, eftersom man gick och lade sig vid 03:00-tiden.
dagen går ganska snabbt ändå för att inte göra något vettigt, man går och småpratar
med mamma lite, kanske går ut med hunden (mycket sällan),
spelar lite sims 3 (tröttnar snabbt),
en sväng på stan (men hur många gånger är det kul när man kollat överallt 10 ggr?).
det återstår inte mycket att göra. vad sägs om att söka ett jobb?
jo, det är inte så lätt som det verkar. mamma och pappa tjatar om arbetsförmedlingen.
jag säger samma sak varje gång de tjatar;
KAN NI VISA NÅN STATISTIK ELLER BEVIS PÅ ATT NÅN NÅGONSIN FÅTT ETT JOBB DÄRIFRÅN?
lika tysta blir de varje gång. visst, jag är inskriven, men vad gör det för nytta?
kan ju lika gärna gå och söka jobb utan den förmedlingen. de förmedlar inget mer än ångest.

fan vad det ballar ur nu, jag ska bada.
adjö

ps. jag är en glad människa egentligen