f

en här dagen började så fint med ett väldigt
otrevligt och dåligt samtal från en "vän".
det har varit en nära vän till mig som nu
kan räkna sig som en ovän, och jag vill inte ha
mer med honom att göra.
inte förrän han ber om ursäkt, men jag gissar
på att han är för stolt, självgod och egenkär
för att nånsin ens tänka den tanken.
enligt honom så gör alla andra fel, och aldrig han + hans "flickvän".

antar att det blev så som jag skrev i förrän inlägget,
göra sig ovän med alla så man slipper sakna dem sen.
well, han lyckades med den saken i alla fall.

nej, ska inte lägga mer energi på det för jag har andra problem,
räknar inte det här som ett problem längre och lägger fokus på de andra!
(egentligen borde jag skita i alla problem, men det går ju inte)
adjöken

jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska
skriva här längre.
jag mår otroligt dåligt just nu och det är väl det enda
ni borde veta.
försöker att skjuta undan det när jag umgås med vänner,
så gott det går och det är stimulerande att slippa vara ensam.
det är jobbigast när jag är ensam.

jag tror inte någon kan sätta sig in i vad jag går igenom,
och vet fan inte ens om jag kommer kunna bearbeta det heller.

adjö

som de flesta som som känner mig vet,
så hatar jag när folk pratar om drömmar
som om det skulle vara nåt ofattbart och häpnadsväckande.
get real för helvete, det har inte hänt och det är inte intressant.

dock finns det en positiv sak med drömmar, att man om
man tror på sådant, kan tyda drömmarna i vissa fall.

i natt drömde jag en jävligt stark dröm som jag var tvungen
att kolla upp på internet direkt jag vaknade.
hittade ingenting om det tyvärr..
men det är ganska uppenbart vad det betyder.

drömmen i korta drag; jag och pappa ska åka utomlands.
packar ner allt vi behöver.
jag och en vän kör en runda i en bil. kommer till flygplatsen.
klockan är 09:52, mitt plan gick 09.45. pappa har inte ringt.
min väns plan går 10:15. hon åker.
jag står kvar och gråter hejdlöst utan stopp.
försöker hitta ett nytt flyg, men det går inga förrän nästa vecka.
jag har missat chansen.


ganska uppenbart att det betyder hur mycket jag vill bort härifrån,
men känner mig fångad som ett djur i bur.
jag berättade för mamma igår hur mycket jag vill
bort härifrån, och hon kallade mig för en sökare.
en som söker efter spänning, människor, livsnjutning.
jag grät för henne när jag sa hur trött jag är på allt här.
jag kommer aldrig stanna på samma plats hela mitt liv.
jag ska se hela världen, bo på alla kontinenter.
vissa människor bor på samma ställe i hela sitt liv,
jag ryser av bara tanken på det.

att pappa inte ringde och att vännen åkte,
har väl att göra med hur jäkla övergiven jag känt mig
de senaste månaderna.

så nu vet ni det. adjö

fan vad kåtblickarna i twilight är störiga. och äckliga.
och att bella aldrig stänger sin mun måste ju vara
ganska jobbigt för henne, och mig som måste se det.

imorron ska vi se new moon.
får hoppas inte bella lider av för varm mun som
måste vädras i varenda scen då.

jag hatar söndagar. det är alltid likadant. bråk, skrik.
men idag är det lite annorlunda.
idag äter jag middag hemma hos mormor.
eftersom det är ända stället som är neutralt.
mitt nuvarande hem är en krigs-zon som liknar något
i stil med kriget i tchad eller varför inte afghanistan
eller bosinen när det begav sig.
men vem kan klandra två människor som levt ihop i 21 år
för att kunna samsas och leva med lögner
som om allt skulle vara perfekt och felfritt.
det jag inte förstår är att jag absolut inte får lägga mig i,
för jag har inte med det att göra.
nej verkligen INTE, för jag har ju inte levt med dessa människor
i 19 år, 2 år färre än vad dom har. stor skillnad.
jag är en sorts medlare mellan dessa två människor.
budbäraren. "var ska hon?" "var ska han?" "vad sa hon?" "vad sa han?"
jag hatar människan jag blivit i detta.

fan vad jag behöver iväg. mer än nånsin.
ingen av mina vänner har pengar heller så det är ju ganska kört.

orkar inte med all jävla elakhet jag får stå ut med här.
inte nog med att jag också blir bitter och sjukt elak mot
mina vänner, så blir jag även så jävla osäker på mig själv.
brukar jag vara det? nej.

jag vill ha fred.

ord som är så fula att de borde tas bort från svenskan:
kladd (associeras med barnbajs och ööhhh.. sådant)
klick (ungefär samma som ovan)
moderkaka (ingen som helst kommentar någonsin, usch)
lårkaka
chokladkaka
vårtgård (klöks)
lurvig (...)
fläsksvål (vill dö)
knatte
grädda

och en annan klassiker: bibba,
ett ord alla lärare änvänder om en hög med papper.

några invändningar?

ja nu är det bekräftat, vi är ingen familj längre.
det har vi dock inte varit på mycket, mycket länge.
bara 4 personer i samma hus.
blir många ändringar i livet nu.
känns som en lättnad faktiskt, det tycker min mamma också.
vi får väl se hur det artar sig, känner mig mer manad
till att flytta ifrån allting nu. men vill inte lämna min mamma ännu.
kan du komma hem nu amanda så vi kan sticka.
mer än det här tänker jag inte berätta i alla fall.
adjö

ibland är man uppriktigt sagt ledsen. slutsatser grundade på fakta.
så är det just nu. och jag vill ta en paus från allting.

alltså, man slutar ju aldrig förvåna sig över sig själv.
man tror man vuxit ifrån sina komplex, som var så jävliga förut.
men vissa komplex slutar man ju bry sig om helt enkelt.
och sen tänker man på allt man samlat på sig genom åren.
när jag var liten så hatade jag min ena stortånagel så mycket
att jag aldrig tog av mig strumporna.
jag är född med nån sorts konstig nagel i alla fall,
den är delad på mitten rakt över nageln och det växer inte bort.
nu störs jag inte av det.

sen var det så här, jag var mycket, mycket tidigare utvecklad
än alla mina kompisar. fick min mens när jag precis skulle fylla 10 år.
det var INTE OKEJ, enligt mig. jag hade ju läst i frida-tidningar
att man "ska" få mens när man är 13 år ungefär.
och där stod jag, nästan 10 år den 8 januari år 2000 och fattade ingenting.
det var såååååååå pinsamt och jag var hemma från skolan sen
varje gång jag hade det ända fram till jag började 4:an.
därefter fick man ju bröst. och åååh, det ville jag ju inte att någon skulle se.
herregud vad PINSAMT det var. inte nu i efterhand, men jag
minns hur dåligt jag mådde på grund av det och gick runt
i ganska stora tröjor och sådant. minns att jag hade en jeansväst
och en jeansklänning som jag hade ganska ofta.
och även en fin blommig blus från lindex som jag köpte för egna pengar.

och en dag, så tappade jag min ena kindtand som var min sista mjölktand.
och där kom ingen tand under den, och har inte gjort det ännu heller.
jag väntar fortfarande förgäves, men har insett nu att där alltid
kommer att vara en glugg. som visserligen inte syns.
men det är jag nu.

sen kan jag säga att jag alltid har stört mig på att jag
bara har en smile-grop. en sjukt stor som en krater och nästan
helt platt på andra sidan. men jag har börjat acceptera den
för folk säger att den är fin. (mest amanda som alltid ska pilla på den)
kom hem och pilla lite amanda! hopsan.. haha

när jag började högstadiet så började jag tänka på hur jag såg ut egentligen,
ansiktet, kläderna och allting. allt blev så mycket viktigare.
jag hade inte direkt tänkt på att min näsa är lite längre än andras förrän då.
och gud vad jag fick veta det. varje gång nån skulle vara elak så var det
om min stackars näsa. min näsa som jag ärvt av min vackra farmor
och min hyfsat stilige pappa. varför skulle det vara nåt fel på den tänkte jag?
alla andra verkade störa sig på den och då fick väl jag också göra det.
nu på senare år så bryr jag mig knappt ett dugg. det kan väl hända att
någon kommenterar den. men jag vet ju vart felet ligger egentligen,
just det, hos den andra personen.


varför ska folk bry sig för? de kan sköta sina egna problem.
herregud, låt människor få vara som de är.
jävla hollywood som ska komma och förstöra. fniss.

adjö

men jippi vilken bra bil jag har då.
lämnade precis den på lagning på dinX igen.
han skulle laga avgassystemet, tutan,
spolarvätskan, bromsljusena och bla bla bla.
hoppas fan han fixar allt nu så den slipper fixas igen.
drygt med besiktning också för de är så jäkla otrevliga där.
bara för att jag är tjej och inte fattar nånting enligt dom.
sist så frågade han som jag hade en varningstriangel,
jag bara jaha det vet väl inte jag, den ligger väl
där vid reservhjulet antog jag.
sen höjde han rösten och sa nåt i stil med
"MEN DET MÅSTE DU JU HA, HUR SKA DU ANNARS
GÖRA OM DU MÅSTE STANNA VID VÄGRENEN?!?!?!?"
men hallå. jag blir så trött.
den låg ju för fan där jag sa att den låg.
gubbjävel


nej nu ska jag laga mat :)
adjö

alltså, vem vill egentligen träna 20 till 21:30 en söndag.
ingen. ingen. ingen.
men jag känner mig tvungen.

jag 2003 huhu, söt.

ah, jag är verkligen en svag människa. jag har bestämt mig för att
inte festa på ett tag. men allt är så jävla tråkigt att det känns som
det är det enda roliga som händer. fast det var så tråkigt sist jag
var ute att jag ville dö, och att människorna jag träffade var zombies.
den här veckan har jag sökt en massa jobb.
några i sverige, några i österrike, några i norge.
konkurrensen är ju SJUKT hård, så känns inte direkt som jag kommer få nåt.
i vilket fall som helst stannar jag inte kvar här länge till.
vill ha jobb som mattant helst, det är så jävla najs.
fasta tider, sjukt bra betalt och lätta maträtter. plus att man blir stark. hähä.
adjö

säger man ingenting, så får andra inte heller veta något.
men hade jag skrivit exakt allt som jag känner just nu,
så ja.. jag vet inte. det hade nog inte varit bra.
för så här är det, man måste ge och man måste ta.
jag har gett för många gånger nu.
och jag börjar inse att jag aldrig kommer få nåt tillbaka.
av någon.

och jag antar att alla mina vänner är för upptagna med annat
för att ens orka fråga hur det är med en.
nej det skulle aldrig hända.

fred ut

den här dagen går inte till historien med att vara
den roligaste. fy fan vad tråkigt jag har.
nu är det bara kristian anttila som kan rädda mig.

mötte det här laget igår, och vi hade förbannad otur som vanligt.
de är så mycket sämre än oss och ändå lyckas de vinna,
pga vädret och vår målvakt som inte borde vara målvakt.

dessutom fick jag höra att jag är en av de i laget som har
värst och fulast spelstil (jag och fransson).
hehe, och ja, det kan jag ju verkligen hålla med om.
kan jag inte ta bollen så går jag på deras ben och fötter istället,
så har det ju alltid varit. det är det som är så kul med att spela.
genom åren har jag gett personer näsblod, stukningar, vridningar,
och även brutit några personers ben i kroppen på olika ställen.
men ja, vad ska man göra. jag ger mig aldrig och tänker
inte göra det heller. det som är det bästa med det här
är att jag aldrig fått nåt kort i hela mitt liv.
SKICKLIGT!