f

varför struntar man inte i vad folk säger? varför går alla ord och gnager i en,
och hur mycket man än intalar sig själv om att det är som jag tycker,
och inte som andra tycker?
börjar inse att jag nog tappat greppet igen.
som en liten högstadieelev som stryker längs de sjukhuslika väggarna.
nej, så illa har det aldrig varit tack gode gud.
men tänk de som var det, och är det. jag undrar vad de gör nu och vad de känner.
hatar de mig? hatade de mig? jag vet inte.
jag känner i alla fall ungefär som jag kände när jag var en ful liten sjua.
förutom att jag då var olyckligt kär i arvid som gick i nian. han var skitful,
men skitball. tyckte jag. ingen som nån annan nånsin skulle vara kär i.
förutom jag då. jag blev bara kär i fula killar. eller, nej killar som folk ansåg
vara fula, men som jag tyckte såg bra ut. så är det väl fortfarande.
men jag har inte varit kär på 2 år. det är helt sjukt. inte ens lite.
just i detta nu är det 2 år sedan jag var kär i någon. och inte olyckligt alltså.
förut var det så himla lätt att falla för någon. men på sätt och vis är det skönt.
eftersom kärlek sällan blir besvarad. vet inte om det beror på nåt
kedjebrev jag struntade i att skicka vidare, som gav mig 10 års otur i kärlek,
eller om det bara är att jag bor på fel ställe med fel sorts män.
jag tror att jag blivit kär/förälskad i alla som det går att bli det i nu,
nu är alla slut.

vilken tur att jag drar.