f

går körde jag till amanda i olofström vid 18-tiden.
det var sjukt halt och kallt och blåsigt.
höll en ganska jämn och bra hastighet på 65 km/h
i början av väg 116.
det skulle jag kanske inte ha gjort.
för rätt som det var så var vägen täckt av massa snö
som blåst ner från åkern..
och jag får sladd på bilen och jag kan ju säga att
det är en JÄVLA tur att man får göra halkan när man
tar sitt körkort. jisses det går så fort och man
får ju agera snabbt så in i helvete.
men jag lyckades få rätt på bilen precis som på halkan.
där jag förövrigt inte snurrade en enda gång,
och det får man väl se som att jag gjorde rätt från början.
(yay)


och till den biten av historien som är bra.
när jag sedan kört en bit till, chockad och yr,
så ser jag ett klart stjärnfall mellan träden.
och jag börjar storgråta utav bara fan.
ungefär hela vägen hem till amanda grät jag.
detta är nog det mest magiska jag någonsin varit med om.
det gick inte ens en sekund förrän jag tänkte
"han är med mig, och det är hans förtjänst att jag klarade det här".
jag har väntat på ett tecken så himla länge nu.

jag vet att ingen av er vet eller förstår hur stort det är,
och jag kan inte göra mer än att försöka övertyga er.
det känns aldrig som nån tar sånt här på allvar.
jag är långt ifrån troende alls, och det är inte det jag snackar om.
det var min morfar som var med mig, och nu vet jag
att han alltid kommer vara det.

tyck att jag är världens tönt och
tro vad ni vill, men det känns inombords att det var på riktigt.
adjö